Kapitel 11

Bärkraft: Kan humanismen överleva utan en gudomlig gnista?

Sekulär humanism är passionerad i sitt motstånd mot ondska och okunnighet – men utan en levande tro på det goda riskerar kampen att drivas av rädsla och bli destruktiv.

Evolutionen kan inte förbjuda ondskan

Sekulär humanism är en utbredd världsbild i västvärlden. Den reagerar starkt mot intolerans och okunnighet. Samtidigt som den behåller viktiga delar av kristendomens moraliska arv avvisar den tron på Gud. På så sätt distanserar den sig från religionen samtidigt som den försöker bevara vissa av dess etiska insikter.

Är det möjligt att bygga en humanistisk världsbild helt utan gudomliga vägledande principer? Kan livet förstås utan en gåtfull X-faktor bakom det sanna, det goda och det sköna? Är det rimligt att tro på både ett meningslöst universum och en humanistisk etik?

Sekulära humanister anser det, och de har argument för att försvara den ståndpunkten. Darwins evolutionsteori kan onekligen förklara mycket om hur livet utvecklats. Vid första anblicken verkar den hårda kampen för överlevnad gynna själviskhet – kanske till och med psykopati. Men det behöver inte vara så. Empati, samarbete och till och med självuppoffring kan hjälpa en grupp att hålla ihop – och konkurrera ut sina rivaler.

Låt oss skapa ett scenario: Stam P, psykopaterna, plågas av interna stridigheter på grund av sin brist på empati och emotionell intelligens. Stam S, samarbetarna, uppstår genom en mutation. Dess medlemmar är mer empatiska – och bättre på att arbeta ihop. I kampen för överlevnad segrar S på lång sikt, medan P, trots sin aggressivitet, går under. De saktmodiga ärver jorden.

Evolutionen är skoningslös och ofta rentav folkmordisk, men likväl kan den vända på steken. Sådana förklaringar är intressanta, men kanske inte fullständiga. En möjlig förklaring är inte nödvändigtvis den rätta. Jag överlåter saken till forskarna.

Huvudpoängen här är något annat. Evolutionen ger oss ingen vägledning om rätt och fel. Den ger upphov både till instinkten att ta hand om ett barn och impulsen att frukta främlingen. Den kan inte tala om för oss vilka vi ska följa – och vilka vi ska hålla tillbaka. Ska vi acceptera en logik som säger att det är bra om vissa människor utrotas, eller ska vi avvisa den? Ska vi acceptera eller avvisa tanken att varje människa har ett inneboende värde, oavsett styrka, intelligens eller nytta?

Det går att argumentera för båda ståndpunkterna. Darwinismen ger ingen vägledning för hur vi bör handla. Den pekar inte ut någon riktning. Den ger ingen vägledning.

Humanism med en negativ kompass

Det finns dock ett sätt för sekulär humanism att utveckla en kraftfull etisk kompass. Den bygger på chock – en djup känslomässig reaktion inför ondskan. 1900-talets fasor har etsat sig fast i vårt kollektiva minne. Bilder av den absoluta ondskan har fortfarande ett starkt grepp om vårt moraliska medvetande. Avskyn är stark, övertygelsen fast – nästan religiös i sin kraft.

Det sägs ofta att Hitler, på ett paradoxalt sätt, har ersatt Kristus som vår tids moraliska referenspunkt. Han fungerar som ett negativt ideal, en "antimodell" som vi orienterar oss mot. Tidigare generationer såg upp till helgon, men idag definierar vi oss själva genom det vi förkastar. Kompassen pekar inte längre mot det goda, utan bort från det onda.

Den sekulära humanismen vet vad den ska motstå och förakta, men har svårare att formulera en positiv kärna. Den drivs bort från det onda mer än den dras mot det goda. "Kristus-kompassen" ersätts av en "anti-antikrist-kompass".

Detta är inte hela sanningen. Den sekulära humanismen formulerar faktiskt en positiv kärna: den bekräftar människans potential och hyllar förnuftet, medkänslan och det gemensamma bästa. Frågan är om goda avsikter räcker. Det är lätt att älska mänskligheten som en abstraktion. Det är svårare att älska de verkliga, ofta irriterande personerna man möter i vardagslivet.

Det är mycket som står på spel. Den sekulära humanismen är den dominerande världsåskådningen i västvärlden. Men om dess högre ideal misslyckas med att inspirera riskerar den att glida mot evolutionens mörka sida och "den starkastes överlevnad". Stamtänkande kan ta över och tränga undan engagemanget för det gemensamma bästa.

Den yttersta frågan är varför man ska bry sig överhuvudtaget, om universum är likgiltigt. Tidigare epoker hade ett svar. De litade på en Kristus-kompass som pekade mot något bortom dem själva. För att förstå vad vi kan ha förlorat behöver vi se hur den kompassen en gång blev till.

Lånat moraliskt kapital

I boken Dominion visar Tom Holland att den antika världen hyllade makt, styrka och dominans. Medkänsla med de svaga betraktades inte som ett ideal. Det kristendomen gjorde var att helt omkullkasta denna hierarki.

Korset står i centrum för denna revolution. Korsfästelse var inte bara ett sätt att avrätta, utan också en offentlig förnedring. Det var ett sätt att säga: denna person är fullständigt värdelös. Kristendomen placerade just denna symbol i centrum för sin tro. Frivilligt lidande, självuppoffrande kärlek och barmhärtighet mot fiender blev en ny form av storhet. Den centrala symbolen för romersk dominans vändes upp och ner.

Denna värdeomkastning sammanfattades i ett av Jesu mest omvälvande ord: "De sista ska bli först, och de första sist."

För det romerska sinnet var detta en moralisk skymf. Vi ser denna "allergiska reaktion" bevarad i skrifterna från kristendomens tidigaste kritiker. Filosofen Celsus, som skrev på 100-talet, hånade tanken att den korsfäste Kristus kunde vara gudomlig. Med drypande sarkasm frågade han:

Vad gjorde han som var ädelt eller gudalikt? Gav han igen med samma mynt när han själv blev föraktad och förlöjligad? Om han var en gud – varför visade han då inte sin gudomliga makt genom att straffa eller hämnas på dem som kränkte honom eller hans Fader?

Kyrkofadern Origenes, som svarade på dessa anklagelser, hävdade att Jesu verkliga gudomliga kraft uppenbarades just i hans uthålliga lidande för andras skull – och i hans vägran att håna tillbaka. För den romerska känslan var detta befängt. Så beter sig inte en gud.

I den antika världen fann man ära i förmågan att krossa och förödmjuka dem som satte sig emot en. En gud som inte slog tillbaka – som inte hånade sina hånare – var ingen gud alls.

Kristi korsfästelse, hans uppståndelse och hans gudomlighet – detta är ingredienserna i en tro som orsakade en "Big Bang". Den sände ut kulturella chockvågor som förvandlade rå maktutövning till synd och ödmjukhet till styrka.

Draget är så bisarrt att man kan undra om människor överhuvudtaget hade kunnat hitta på det. Bibeln antyder något annat: den framställer det som en "gudomlig dårskap" som överträffar det mänskliga förnuftet och undergräver grunden för den antika världsbilden.

Holland kom inte fram till denna insikt som en försvarare av tron. Han började som sekulär historiker och upptäckte, nästan mot sin vilja, hur djupt kristendomen har präglat den västerländska moralen. Många av de övertygelser som idag tas för givna – att alla människor är lika mycket värda, att man ska ta hand om de svaga, att man ska vara misstänksam mot okontrollerad makt – är varken tidlösa eller självklara. De är produkter av historien.

Om en modern humanist hade försökt förklara för en romare att hans slavar ägde inneboende värdighet och lika moraliskt värde, hade svaret sannolikt varit: Nej, det har de inte.

Detta väcker en besvärlig fråga för sekulär humanism. Några av dess djupaste moraliska reflexer har formats av kristendomen. Vad håller dessa reflexer vid liv när rötterna har skurits av? Kommer de att blekna eller så småningom glömmas bort? Kan de bestå under trycket från dagens växande tribalism?

Sekulära humanister menar att de kan det. Men Friedrich Nietzsche – kristendomens mest formidabla kritiker – hävdade, och till och med hoppades, att de har fel. Kort sagt menade Nietzsche att när Gud försvann skulle moralen förlora sin bindande kraft. Medkänsla, jämlikhet och omsorg om de svaga skulle gradvis förlora sitt grepp. Människor skulle inse att de inte längre hade något verkligt, tvingande skäl att göra gott, ingen djup motivering för att betrakta alla liv som lika mycket värda. Nietzsche förutsåg inte någon lugn eller rationell humanism. Han förutsåg en kris: antingen ett förfall i nihilism, där ingenting egentligen betyder något, eller framväxten av övermänniskan, som skulle återupprätta äldre, hedniska ideal om styrka och dominans.

Holland drar en liknande slutsats – men betraktar dess konsekvenser med oro snarare än hopp. Han liknar övergången vid en flerstegsraket. Kristendomen tillhandahöll de massiva "första stegen" – det teologiska bränslet från en gudomlig människa på ett kors – som gav den västerländska världen tillräcklig kraft för att undkomma den antika grymhetens gravitation. Idag har den sekulära humanismen kastat bort dessa steg som tomma skal. Den ser sig själv som en rymdsond som glider genom universum enbart med hjälp av rent förnuft.

Hollands farhåga är att utan det ursprungliga drivmedlet kommer sonden så småningom att tappa kursen – eller krascha spektakulärt.

Livet utan en etisk polstjärna

Låt oss återvända till huvudfrågan. Kan en moralkompass förbli tillförlitlig om den saknar ett positivt, Kristus-likt centrum? Vilka är konsekvenserna om man förlorar den "drivkraft" som levande traditioner en gång tillhandahöll? Vad händer när det mystiska och det övernaturliga skalas bort?

En risk blir omedelbart uppenbar: en rent negativ kompass kan skapa negativa drivfjädrar som vrede och rädsla. Ur rädslan för att upprepa en katastrof – parollen "aldrig mer" – skapas en stämning av oro, upprördhet och vaksamhet. Den offentliga debatten eskalerar snabbt till moralisk avsky. Förakt, snarare än kärlek, blir den främsta drivkraften. Vi riskerar att spegla just det hat som vi försöker motverka.

En annan risk är lika uppenbar: människan längtar efter att tillhöra något som är större än henne själv. Den verkliga frågan är inte "tro eller ingen tro", utan snarare "tro på vad?". Att förkasta tron på Gud lämnar ett tomrum – och tomrum drar till sig substitut för religion. Alltför ofta fylls tomrummet av extremism och stamtänkande.

Det finns ett annat problem: Sekulär humanism kan erbjuda sunda etiska argument, men enbart argument är sällan en källa till motivation. De är ett svagt försvar mot maktens och korruptionens frestelser. Varför följa lagen eller reglerna om det är mer lönsamt att bryta mot dem och man kan komma undan med det? Den sekulära humanismen erbjuder kanske inte ett tillräckligt starkt motiv att inte fuska när ingen ser på.

När desillusionen slår rot, växer den sig starkare. Frågan är inte längre "vad är sant?" utan "vem tjänar på det?" Allt reduceras till ett maktspel där alla antas driva sina egna intressen. Man utgår från att alla är korrupta och att alla ljuger. Värderingar avfärdas som en fasad – något man upprätthåller för syns skull snarare än av övertygelse. Till slut spelar ingenting egentligen någon roll.

Denna glidning mot cynism kan lätt inträffa när en sekulär världsåskådning töms på bränsle. Under en tid kan tron på mänsklighetens framsteg hålla hoppet och energin vid liv. Men en sådan tro är skör och kan lätt knäckas av historiens tyngd.

Om det inte finns någon gudomlig måttstock eller platonska ideal, blir mänskligheten sin egen högsta auktoritet. "Människan är alltings mått." Men vilken människa? I praktiken tolkas detta ofta som: "Medelsvensson är alltings mått". Om du är bättre än de flesta är du en god människa. Resultatet: en självgod jämförelsekultur. Det gamla budet – "känn dig själv" – ersätts av "ranka dig själv".

Alla har blinda fläckar. Vi döljer alla saker för oss själva – misslyckanden, överträdelser och impulser vi helst inte vill benämna. När vi inte är medvetna om att sådana blinda fläckar finns, blir det lätt att anta att vårt eget perspektiv är klart, våra omdömen välgrundade och vår kultur står på mänsklighetens höjdpunkt. Man ser inte skillnaden mellan moralisk vrede och stammens vrede. "Vi är goda människor, så vi bör härska över världen." Tron på den egna civilisationens överlägsenhet öppnar dörren för allvarliga brott.

I den sekulära humanismen finns inget som överstiger människan. Dess populära credo – var sann mot dig själv – bildar en inkrökt fälla. Egot är en dålig domare över sig självt. Blinda fläckar är inte bieffekter utan en del av designen.

Det är frestande att skylla världens konflikter på religionen. Men den sekulära humanismen – modernitetens dominerande livsåskådning – kan visa sig vara mer en del av problemet än lösningen.

Download

💬 Ideas grow in group chats 🌱